Så fel man kan ha, jag ska aldrig säga att en dag ska bli bra för då blir den aldrig det. På förmiddagen mådde jag bra och jag och Cecilia satt och pysslade med rim till julklappar och hade det trevligt, sen kom mamma och vi gick våran promenad samtidigt som jag åt mellis. Vi satte oss på ett café, jag beställde en chai latte.
Drack lite av den sen fick jag megaångest och ville absolut inte ha mera. Massa socker och kalorier i den lilla muggen chai. Ställde ifrån mig den och tårarna började rinna nerför kinderna.

Jag känner mig så fet och ful och jag behöver absolut inte mera kalorier än de jag redan får i mig, så jag kunde verkligen inte dricka chailatten. Jag är ju redan så fet. På vägen tillbaka till avdelningen gick jag i tårar och sen brast det bara totalt när jag kom hit. Jag orkar inte det här. Jag klarar inte av att stå ut med att jag måste bli större och större. Imad sa till mig att det syntes i mitt ansikte att jag har gått upp i vikt. Han sa det med ren välmeningen men fan så klumpigt sagt. Jag känner mig redan så tjock och nu var det bara som om han bekräftade det. Och jag tar åt mig så jävla mycket. Minsta lilla kommentar och jag bryter ihop.

Bryter ihop och bara känner att det är sån jävla lång väg att gå, hur ska jag någonsin klara det här? Det kommer aldrig att gå. Vill inte gråta mera.
När jag mår såhär dåligt vill jag verkligen inte äta. Skitdag.

Ingen ser vad som döljer sig bakom det påklistrade leendet. Men jag vet, och det gör så ont i mig.