Nu har jag landat i min säng här på gamle 38an. Jag ligger och löser lite korsord, som en pensionär på kafferep ungefär.

Ligger och tänker och känner efter hur det känns idag. Och faktiskt så är jag ganska glad. Jag har varit hemma och samlat nya krafter inför kommande utmaningar. Jag ser nog faktiskt ljuset igen. Just nu så vill jag bli frisk. Det pendlar så mycket upp och ner i mitt mående. Jag tror jag har kommit till en plattform i livet där jag nu måste välja att 100% satsa för att vinna det här spelet. Eller lägga mig platt och vägra.
Men jag ger inte upp. Jag ska våga ta det där trappsteget mot det fria livet. Jag har bara ett liv. Det måste man hela tiden tänka på. Och vill jag ha ett liv styrt av demoner och fullt av självmisshandel?
Nej det vill jag inte.
Jag vill inte slösa bort min tid här på jorden på att räkna kalorier, på att inte njuta av livets goda. Jag vill inte, när jag blir gammal se tillbaka på mitt liv och ångra allt jag inte kunde göra för att jag var sjuk. Jag vill kunna se tillbaka på livet som en underbar upplevelse fyllt med glädje och skratt. Tänk på det. När man nu fått möjligheten att faktiskt leva. Varför då spendera den tiden på att göra livet pissigt för sig själv?

Jag tänker våga, för att vinna. Jag tänker inte bli ännu ett offer för denna sjukdom. Jag tänker bryta mig loss ur det här. Jag ska ta vara på den hjälp jag får. Jag ska ta vara på mitt liv, det är en dyrbar gåva jag fått, och den gåvan ska man vara himla rädd om, för du får bara en chans, för man kan liksom inte leva två gånger.

Jag ska bli sådär lycklig igen!