ja han har helt rätt. Jag är faktiskt jätteledsen. Ledsen över att jag inte känner någon form av framgång. Ledsen för att jag inte får den hjälp jag egentligen skulle behöva. Det är sant som dom säger. Att den här avdelningen bara är ett förvaringsrum av människor. Man överlever här. Man får mat ,man får en säng. Sen är det inget mer. Det här med känslor, det finns det liksom inte rum för här. Här bara är man men man finns inte. Man känner sig inte levande. Man lever i ett långt lidande. Sega dagar. Timmar som rullar förbi, timmar som man kunde gjort så mycket annat värdefullt än att sitta här, i sin säng, på sitt lilla rum och stirra in i väggen. Den vita väggen. Kalt och sterilt. Fast ändå så smutsigt ändå.

Jag hatar det. Jag vill rymma. Men jag kan inte. Jag har inget val. Jag är här på tvång. Jag har inget liv. För att vara på ett förvaringsrum , det är inget liv. Att ständigt känna sig instängd. Att ständigt ha panik över att man faktiskt inte kan rymma. Att man då istället får ta ett djupt andetag och finna sig i att det är
Här jag ska vara. Det är här jag varit i tio långa veckor.

Jag grät mig igenom psykologsamtalet ännu en gång, jag hävde ur mig allt jag känner, om hur hopplöst och meningslöst allting känns. Och han svarade med typiska psykologhummanden. Inga råd om hur jag ska tänka, inga ord som fick mig tänka positivt. Inget. Bara en lång blick fick jag under våra 45 minuter och den där fjuttiga jävla frasen jag hatar mest av allt att höra.

"Det blir bättre"