En timma, 4500 steg och 200
Situps senare ligger jag med pulsen på
Högvarv i min säng.
Känns ibland som att hjärtat ska hoppa ur bröstkorgen. Varför kan jag inte bara sluta upp. Nej det går inte att säga emot rösterna. Jag har sån sjuk jävla ångest att jag vet inte vart jag ska ta vägen. Vassa föremål känns lockande, men nej så långt ska det inte gå. Har plågats tillräckligt nu. Men jag förtjänar hårdare straff. Vill ni veta anledningen till denna hetsträning och skam?

Jo svaret är så larvigt som en ynka apelsin. Till kvällsmellanmål åt jag nämligen först ett äpple. Sen var jag sugen på en apelsin. Så jag tog en. Kan någon säga mig vad som är så farligt med en apelsin? Saken är den att när jag äter något utöver mitt matschema. Alltså när jag faktiskt äter något som jag inte blivit tvingad till, ja då jävlar ska jag minsann straffas, det är inte alls okej.

Jag blir så ledsen och det är i situationer som denna jag faktiskt inser hur illa det är. Hur jävla nere jag är i den här sjukdomen. Att jag för en apelsin ska behöva springa en mil för att kompensera, det säger ju sig själv det är inte friskt eller normalt någonstans.

Jag sa nu på kvällen att jag ville duscha. Anledningen till det var för att jag skulle kunna träna i smyg, inlåst på toan där ingen ser eller anar vad som försigår. Blir bara så trött på att jag inte får någon som helst hjälp här. Ätstörningen kan fortsätta hållas vid liv hela tiden. Den vet att den fortfarande har en chans att ta över, och det är det som gör att jag alltid faller tillbaka. Att jag aldrig kommer kunna bli frisk här.

Ärligt talat så behöver jag nog faktiskt ha någon med mig hela tiden. Någon som kan det här med ätstörningar. Som aldrig låter monstrerna dominera. Som övertygar mig om att det inte är farligt att äta. Som hela tiden påminner mig om att livet som sjuk inte är något liv.
Jag kan inte peppa mig själv. Visst ibland kan jag göra det. Men när jag gör det som nu med apelsinen, när jag försökte stiga ur bubblan. Ja det straffar mig direkt och pang bom så har som övertaget igen och jag lägger mig platt, åter igen.